Från skeumorfism till neumorfism

Har du någonsin gått över ett övergångsställe och funderat på varför det är streckat och inte till exempel prickigt? Förmodligen inte, eftersom anledningen till varför försvann långt innan både du och jag existerade. För väldigt längesen, alltså tusentals år sedan, innan brunnar och avlopp existerade, var gatorna mer ofta än sällan översvämmade. Lösningen blev att placera ut breda upphöjda stenpartier mellan gatorna för att kunna korsa dessa när vattnet forsade fram under fötterna. Och än idag färgas gatan i exakt samma mönster. Anledningen kallas skeumorfism och innebär att ett objekt får behålla sin design trots att designen inte längre är viktig för själva funktionen, men det hjälper betraktaren att skapa förståelse för hur någonting fungerar. Genom historien har det funnits mängder av exempel på detta, där somliga varit mer lyckade än andra.

Något i hästväg

Ett annat exempel hittar vi år 1899 i industrialismens framfart. När bilen för första gången började rulla ut på världens gator uppstod två problem. Det första var att människor inte riktigt förstod hur en bil fungerade, och det andra var att hästarna blev livrädda för de motordrivna fordonen som nu konkurrerade om deras väg.

Lösningen blev fordonet ”The Horsey Horseless” där själva fronten på bilen utgjordes av ett konstgjort hästhuvud. En tydlig skeumorf som skulle lugna hästarna, och samtidigt hjälpa användaren att förstå att övergången från häst till bil faktiskt inte var så stor. Du kanske kan gissa att ”Horsey Horseless” aldrig blev någon superhit men utgör ett intressant exempel på när vi håller kvar i ett designelement trots att själva funktionen inte är beroende av det. I alla fall inte för oss människor.

Skeumorfer i modern tid

Men det finns också moderna exempel att titta på. När Tesla som ny aktör skulle etablera sig på marknaden och bli den första eldrivna premium-bilen behövde den fortfarande ha allt det som vi förväntade oss av en modern sportbil, trots att det egentligen inte fanns någon funktion för ett specifikt designelement. Kan du gissa vilket det var?

Tittat riktigt noga? Okej. Här valde Tesla att behålla illusionen av en kylare i fronten för att inte sticka ut för mycket från sportbils-segmentets bensindrivna bilar. När målgruppen sedan vant sig vid konceptet elbil och hur en sån ser ut hade skeumorfen spelat ut sin roll och Tesla valde då att ersätta designen med en stängd front.

Skeumorfism i det digitala rummet

Nog pratat om bilar. Även digitalt har skeumorfism använts flitigt för att få oss att förstå hur nya produkter, tjänster och gränssnitt fungerar. Någon som omfamnade skeumorfismen var Steve Jobs. Han insåg tidigt att för att Apple skulle kunna sälja sina produkter och få människor att använda deras tjänster var designen tvungen anpassa sig efter vad målgruppen kände till i det fysiska rummet. Så när Apples Macintosh släpptes 1984 för den breda publiken skulle det digitala skrivbordet påminna så mycket som möjligt om det analoga. Med ikoner som liknade pappersmappar, dokument med vikta kanter, ja till och med papperskorgen som placerades längst ner ”under” skrivbordet till höger, skulle övergången för den ovane datoranvändaren kännas naturlig. Och datorn blev direkt en succé.

Skeumorfismen fortsatte vara en stor del av Apples framgångar. Inte minst när iPhonen gjorde entré för världen 2008 och knapptelefonen helt fick lämna plats åt en plan glasyta. Det ställde nya krav på gränssnittsdesignen där allt som tidigare fått plats på ett skrivbord skulle rymmas i ett fickformat. Lösningen blev här att tydligt designa varje app skeumorfiskt med gränssnitt efter sin fysiska förlaga. En kompass skulle se ut som vår generiska bild av en kompass, ett anteckningsblock som ett anteckningsblock i papper och så vidare. Ett vinnande koncept skulle det visa sig och mobilerna gick som smör i solsken.

Skeumorfers livslängd

Men vad händer när vår mentala bild av hur någonting ser ut förändras över tid?

Vilken livslängd får då en skeumorf? Ta disketten till exempel. För oss födda tidigare än 90-talet är det en tydlig ikon för att spara någonting. Men visa samma ikon för någon född -00 och senare och svaret är inte lika självklart om ens befintligt. Här gäller det verkligen att hålla koll på att designelementet stämmer överens med vår samtida bild av vad det representerar. Fråga till exempel dig själv hur en ikon för att spara någonting ser ut om till exempel 20 år?

Och kanske var det också här någonstans som skeumorfismens glansdagar började mattas av. Spola fram till -10-talet och synen på skeumorfism började se helt annorlunda ut, även hos Apple. Det här berodde på många anledningar såklart men några av de främsta var att:

1. Användarna hade vant sig vid tekniken och var inte beroende av samma stöd
2. Det var väldigt ineffektivt och prestandakrävande att designa utifrån filosofin
3. Skeumorfismens tydliga förespråkare Scott Forstall på Apple utmanades internt av designchefen Jonathan Ive
   

Istället började omvärlden söka förenkling i de digitala gränssnitten och ett snabbare sätt att designa utifrån. En motvåg var på väg att blåsa in över skeumorfismen. Och den som hissade seglen i fören skulle visa sig vara Apples värsta konkurrent som legat och lurat i vassen.